Bakgrund

Vi har valt att presentera sex olika länder i Sydostasien. De var Kina, Thailand, Vietnam, Burma, Laos och Kambodja. Vi har lagt ner mest tid på Kina.

Kina har en befolkning på 1,3 miljarder människor, med andra ord världens mest befolkade land. Thailand, Vietman och Burma har också relativt stor befolkining, med tanke på hur stor yta landet har. Kambodja och Laos har inte alls lika många invånare som de andra länderna. När vi har spekulerat kring detta har vi kommit fram till olika resultat. Det är de länderna med minst befolkning, som också har störst befolkningstillväxt. Det är också Kambodja och Laos som är de fattigaste länderna av de sex med hästlängder.

I Thailand har det hänt mycket de senaste veckorna. Det var har varit stora demonstrationer mot den sittande oppositionen. Den thailändska befolkningen har kännt sig orättvist behandlade. Det pratades om att militären borde göra en militärkupp för att avsätta regeringen. Till slut valde presidenten i Thailand att avgå, och krisen lade sig så småningom.

Vietnam hade länge spända förhållanden till nästan alla länder på sydosthalvön av den anledning att de under en tid ockuperade grannlandet kambodja. Förhållandena med Kina var spända fram till 1980-talet just för att Kina stod på Kambodjas sida under ockupationen. Förhållandena med Kina blir nuförtiden bara bättre och bättre. Samarbetet med kommunistiska Laos är tätt både i politik- och säkerhetsfrågor. Vietnams befolkning bor väldigt tätt om man ser på landets storlek.

Laos är ett fattigt land med en liten befolkning. Landet är hårt styrt av det kommunistiska Laotiska revolutionära partiet. Laos samarbete med kommunistiska Vietnam är tätt både i politik- och säkerhetsfrågor. Länderna har även haft samma omställningar inom ekonomiska förhållande, som till exempel att gå från en socialistisk planekonomi till en mer anpassad marknadsekonomi.

Kambodjas välfärd är inte heller stor. Det är en av de fattigaste länderna i världen och i Laos levde 45 % av befolkningen under fattigdomsgränsen år 2002. Befolkning är inte heller särskild stor.

Burma har varit mycket på tapeten sedan demonstrationerna mot militärjuntan. Militärjuntan fungerar som ett diktatorstyre, med ett enpartisystem, det vill säga att inga andra partier får lov att bildas. Tiotusentals munkar protesterade runt om i hela landet, bland annat i huvudstaden Yangon och den centrala staden Mandalay. Militären i landet började använda våld mot de fredliga demonstrationena och de beräknas att ungefär ett hundratal dog. Detta var en stor kris och många fick sätta livet till i detta slutna land.

Av Ida, Amanda och Ludvig
Källa: Landguiden

Kina och Mao Zedong

Kina har världens största befolkning på 1,3 miljarder människor. Det är också detta land som under föregående sommar hamnade i rampljuset, då de arrangerade sommar-OS i Peking. Det har också riktats mycket kritik mot Kina, under de månader innan spelen arrangerades. Men vad var det vi inte var nöjda med, vad var det för fel med att Kina skulle få arrangera olympiska spelen? Är det rätt att klandra ett land som fortfarande är i utvecklingsstadiet för att de har ett fruktansvärt förflutet och en diktatur?

Egentligen skulle man kunna säga att alla länder har haft en svår och tuff utveckling, för att nå det som finns idag. Några kända exempel är Frankrike, där det krävdes en revolution och en envåldshärskare vid namn Napoleon innan landet utvecklades till en ”riktig” demokrati. Tyskland är ett ännu mera typiskt exempel. Ett världskrig följt av en dåligt fungerande demokrati, en kollapsad ekonomi, en diktatur och ytterligare ett världskrig. Sedan var Tyskland ”redo” för bli en riktig demokrati, eller i alla fall Västtyskland. Det dröjde ännu längre innan Östtyskland lyckades helt.

Hur som helst är min poäng att alla demokratier idag har haft en svår historia bakom sig, innan landet fullständigt lyckats utveckla en fungerande demokrati. Detta gäller även länder i Sydostasien, som Thailand, som jag beskrivit i mitt tidigare inlägg. Kina är inget undantag. Landet må fortfarande vara en starkt styrd kommunistisk diktatur, men det ser ljusare ut idag än vad det gjorde för 50 år sedan.

År 1949, efter fyra år av inbördeskrig lyckades ledaren för det kommunistiska partiet i Kina, Mao Zedong, ta över makten i landet. Viktigt att veta är att Kina var till 100 % var jordbruksförsörjande vid 50-talets början. Det förekom inga som helst industrier vid den tiden. Mao var också mycket inspirerat av dåtida Sovjetunionen och ledarna i Kina försökte härma deras styrelsesätt så mycket som möjligt. Kina lade fram den såkallade femårsplanen, där man sakta försökte industrialisera och försöka hinna ikapp andra länder som låg före. De fem åren var 1953-57. Mao var inte nöjd med resultatet av denna plan så istället lanserade han ”Det stora språnget” som skulle ta Kina närmre en riktig industristat. Enligt metoden skulle Kina mångdubbla sin jordbruksproduktion och industrin skulle snabbt få stor roll i samhället. Enligt kommunistisk tradition skulle skillnaden mellan jordbrukare och industriarbetare försvinna helt. År 1958 slog böndernas skördar bra och mängder av människor förflyttades istället till industrierna för att arbeta. Sedan gick plötsligt allt fel. Stora mängder pengar som borde använts till jordbruket satsades istället i industrin. Följande år blev missväxt, detta blandat med att allt färre bönder fick lov att arbeta på sina odlingar och att jordbruksekonomin var mycket dålig. Resultatet blev ödesdigert. Många miljoner kinesiska arbetare och bönder svalt ihjäl på grund av matbristen. Under de kommande tre åren, fram till 1962, dog ett okänt antal människor på grund av svält i Kina. Vissa siffror pekar på mellan 15-20 miljoner, medan andra säger att upp mot 40 miljoner människor dog under krisen i Kina mellan 1958 och 1962.

Maos idé var att på samma sätt som Sovjet, lyckas industrialisera hela landet inom loppet av några år. Josef Stalin lyckades under 1930-talet att utveckla hela Sovjetunionen till en industristat. Detta medförde självklart massiva katastrofer för Sovjets befolkning där tiotal miljoner människor fick sätta livet till. Men han lyckades. Mao använde en metod som skiljde sig från Stalins idé. I Kina valde man att bilda många små så kallade folkkommuner. I varje kommun skulle befolkningen själv kunna försörja sig genom att folket både var jordbrukare och industriarbetare. Det visade sig efter några år som experimentet hållit på att det var ett felaktigt sätt. Industrialisering sker inte via att alla gör olika saker, utan genom specialisering. Det vill säga att en person måste göra sin del i produktionen för att öka effektiviteten.

Rent siffermässigt sett, så är Mao Zedong en av världens största massmördare genom historien. Detta tillsammans med Hitler, Stalin och Mussolini. Att räkna dessa människor som mördare är en angelägenhet om definition. Men detta är en blogg, och fria tankar och åsikter är vardagsmat. Då är det såklart väldigt svårt att komma till insikt om varför Mao hyllades som en hjälte efter sin död och varför han än idag är en Kinas största förebilder. Ett exempel är att de på det största torget i hela Kina, Himmelska Fridens Torg i Peking, där finns ett stort påträtt på Mao. Varför?

Kina är en diktatur, och det är antagligen i stora drag därför man idag fortfarande hyllar Mao Zedong som en nationshjälte. För att gå lite djupare in på vad orsakerna är så kan vi börja i utbildningen, igen. För det är trots allt där en hel nations kunskap grundas. Min tes är att man i Kina har begränsat historiautbildningen för barn och elever, till den grad att man inte läser om de negativa gärningar som tidigare regenter har åstadkommit. Antagligen har man valt att skylla den massvält som härjade landet under slutet på 50-talet och början på 60-talet på dåliga tider och felslagna skördar.

Av: Ludvig Cronqvist
Källor: http://www.levandehistoria.se/node/1773
http://www.levandehistoria.se/node/1758
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=54&vid=187

Laos politik och historia

Det kommunistiska Laotiska revolutionära partiet (Phak Paxaxon Pativat Lao) besitter nästan all makt i Laos. Detta politiska parti är det enda tillåtna. Alla laotier som är 18 och uppåt har rösträtt och sedan 1992 så får personer utan partimedlemskap att ställa upp i valen men de måste först bli godkända av Laotiska fronten för nationell återuppbyggnad (en paraplyorganisation för kommunistpartiet och massorganisationer med starka band till kommunistpartiet). Regimen från mitten av 1980-talet har genomfört betydande ekonomiska liberaliseringar av det socialistiska systemet och mycket har inte hänt på det politiska planet. Fortfarande fattas viktiga beslut inom partiets innersta krets

En ekonomisk kris (Asienkrisen) som drabbade Öst- och Sydöstasien 1997-1998 var inte bra för Laos ekonomi och landets premiärminister, finansminister och centralbankschef var tvungna att avgå. En ny premiärminister utsågs, Boungnang Volachit. Denna kris ledde till att regimkritiska protester genomfördes, något som var ovanligt i Laos. På hösten 1998 demonstrerade studenter och lärare i huvudstaden Vientiane, de krävde fria val. Polisen stoppade demonstrationen och flera av deltagarna greps.


Hmonggerillan, en regimfientlig rörelse trappade upp sin verksamhet i Laos mellersta delar och när Vientiane utsattes för av bombattentat som tog många människors liv, la regeringen skulden på hmongbefolkningen. (ett folkslag från den tredje folkgruppen som invandrade ifrån norr på 1800-talet och bosatte sig i de högre bergsregionerna i norra Laos)


2003 och 2004 utsattes Laos av nya bombdåd och Hmonggerillan fick åter skulden för att ligga bakom detta. Men detta motbevisades och istället tog Free Democratic People´s Government of Laos, som sa sig kämpa för demokratiska reformer, på sig bombdåden som utförts sedan 2000.
Tusen meddlemmar av hmonggerillan kapitulerade i mars 2004 och året efter flydde 5000 hmong till Thailand. I mars 2006 meddelades det att 26 kvinnor och barn ur hmongbefolkningen dödats i en massaker uträttad av laotiska soldater. Under hösten samma år gick hundratals medlemmar av hmongfolket och anmälde sig till myndigheterna. 334 medlemmar av hmongbefolkningen sägs ha dödats mellan 1 maj och 27 september 2006. Mellan juni 2005 och december 2006 ska ungefär 1 800 hmong ha överlämnat sig till de laotiska myndigheterna. Omvärlden kritiserar fortfarande Laos regering för behandlingen av hmongbefolkningen

År 2006 utsåg nationalförsamlingen Choummaly Sayasone till ny president. Sayasone utnämnde i sin tur Bouasone Bouphavanh till ny premiärminister och utsåg samtidigt en ny regering.

Av: Amanda B. Forsberg
Källor: http://www.landguiden.se/ modern historia,
http://www.landguiden.se/Aktuell politik
http://www.landguiden.se/ politiskt system
http://www.landguiden.se/befolkning och språk

Thailands premiärminister avgår

Under tisdagen avgick Thailands premiärminister Somchai Wongsawat och han accepterade domstolens beslut om att upplösa hans parti. Nu förbjuds han tillsammans med 36 andra partimedlemmar att verka politiskt under fem år.

Bekännelsen meddelades för journalister i Chiang Mai, där han befunnits sig under ockupationerna av de två flygplatserna i Bangkok.

Premiärminister Somchai Wongsawat meddelar att hans tjänstgöring är slut och att han nu är en vanlig medborgare.

- Det är oväntat att mitt beslut skulle komma på det här sättet. Jag har gjort mitt bästa, inför mig själv men för mitt land, sade han.

Av: Ida & Amanda
Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=858721

Kris i Thailand

I snart ett halvår har regeringsfientliga demonstranter protesterat mot den thailändska regeringen ledd av Somchai Wongsawat.

Folkalliansen för demokrati (PAD) kräver att regeringen och Somchai Wongsawat avgår eftersom de anser att den nya regeringen går i förre premiärministern Thaksin Shinawatras fotspår. Att Thailand inte är redo för en västerländsk demokrati är också ett argument anser PAD. PAD stödjer monarkin medan regeringens stöd är störst bland fattigare människor på landsbygden. PAD är dock en mycket löst sammanhållen grupp av affärsmän, akademier, rojalister och andra representanter från medelklassen i Bangkok. En viss del av dem hoppas på att militären ska genomföra en statskupp mot regeringen.

Under måndagen den 24 november drabbade demonstranter och polis ihop i Bangkok. De nästan tiotusen demonstranterna menade att de hade påbörjat sitt arbete till att slutligen försöka störta regeringen. Polisen valde att ligga lågt när demonstranterna slog en järnring runt parlamentet och hindrade ledamöterna från att ta sig in. Många andra byggnader blockerades också, till exempel polishögkvarteret. Demonstranterna kapade bussar och slog dessutom upp ett läger utanför stadens flygplats. Landets premiärminister Somchai Wongsawat befann sig på Apecmötet i Peru och han hälsade att han inte tänkte avgå eftersom han valdes genom demokratiska val.

Det är svårt att se en lösning på problemet. Att dessa uppror är negativa för Thailand är det ingen tvekan om. Till exempel skräms en stor del av turisterna bort och inkomsterna minskar. Den ekonomiska tillväxten är den minsta på hela sju år.

Av: Ida Kånneby

Källa: DN Tisdagen 25 november 2008 / DN Onsdagen 26 november 2008

Demonstrationerna i Burma september 2007

Den 5 september 2007 började händelseförloppet som kom att skrivas om av världsmedierna de kommande veckorna. Det började med att den burmesiska militären avbröt en fredlig demonstration i staden Pakokku. Där tog några buddistiska munkar regeringsrepresentanter som gisslan, och de krävde en ursäkt från militären innan den 17 september, men militären vägrade.

Demonstrationerna trappades upp de kommande veckorna. Den 22 september protesterade tiotusentals munkar runt om i Burma, bland annat i huvudstaden Yangon och den centrala staden Mandalay. Två dagar senare, den 24 september, rapporterades det att 130 000 människor demonstrerade i Yangon mot militärjuntan. Det gör det till den största demonstrationen på 20 år i Burma. Den 25 september utlyste militärjuntan utegångsförbud i de två städerna Mandalay och Yangon nattetid.

De följande dagarna började militären i landet använda våld mot munkarnas demonstrationer. Det finns långt ifrån några säkra siffror, men under bara de kommande dagarna tror man att flera hundra personer kan ha blivit dödade.

Detta var en kris i Burma, som rapporterades på nyheterna varje dag i flera veckor. Många människor fick sätta livet till, i ett försök att bli av med den styrande militärjunta som har lett landet i över 40 år. Militärjuntan fungerar som ett diktatorstyre, med ett enpartisystem, det vill säga att inga andra partier får lov att bildas.

Bakgrund:
Burma, med en befolkning på 51 miljoner människor, är ett av Asiens fattigaste länder. Deras bruttonationalprodukt per capita uppgår endast till 1 500 amerikanska dollar. Läs och skrivkunnigheten är 83 %, och en stor majoritet av befolkningen försörjer sig med jordbruk. Landet har ett utvecklat monsunklimat, så jordbruk lämpar sig mycket bra i dessa trakter. Burmas moderna historia började år 1885 då landet koloniserades av britterna under det Brittiska Indien. Landet förblev en brittisk koloni fram till andra världskriget. Under 30-talet började det burmesiska folket göra uppror mot britterna, vilket ledde till att de fick ett mer självständigt styrelseskick. 1942 invaderades Burma av Japan, och under de kommande tre åren var Burma en stat under japansk styre. Några år efter krigets slut, 1948, utropade den konservative politikern U Saw ett självständigt Burma. De kommande åren var oroliga, med gerillakrig och grupper från olika delar av Burma som tampades om makten. Regeringens trupper lyckades tillslut dämpa de rebelliska upproren och de kunde istället ta itu med andra frågor, så som en ny jordreform och landet ”socialiserades”. Det vill säga att regeringen införde en planekonomi, inkomster utjämnades med mera. Med eftersom deras taktik inte fungerade som tänkt hamnade Burmas ekonomi i botten under 50-talet. Istället togs regeringsposten över via en militärkupp år 1962. I Burma infördes det vi kallar diktatur och en militärjunta började styra landet. Under de kommande årtiondena var det mycket dåliga tider för Burma. Det var långa perioder med matbrist, och till följd av detta uppkom också stora oroligheter.

Egna teorier/slutsats:
Burma har en liknande kolonial historia som många andra diktaturer eller före detta diktaturer. En lång besittning av ett värdland, i detta fall Storbritannien, och en eller flera små politiska revolutioner. Eftersom en konservativ kommunistregering har haft landet i sitt våld under största delen av 1900-talets andra hälft, har inte någon industrialisering kunnat äga rum, som den gjorde i till exempel Japan och Brasilien. Landet har viss tid också varit helt isolerat från omvärlden. Detta är anledningar till varför Burma idag fortfarande är ett av världens fattigaste länder. Man kan jämföra Burma med det liknande landet Thailand, som också haft en orolig historia med många militärkupper och maktombyten. Thailand har haft en öppnare relation till i-länderna under 60–90-talet och har därför kunnat genomföra en mycket större modernisering än var Burma kunnat göra. De hade också relationer med USA, som hjälpte landet att industrialiseras. Thailand är idag också en halvbra fungerande demokrati, men deras BNP per capita är mer än fyra gånger så hög som Burmas. Idag är turismen en mycket viktig inkomstkälla för Thailand. Det är ett populärt resemål för européer, amerikaner och australiensare. Burma har också gjort försök under 90-talet att öka turismen i landet, men det har istället lett till motgångar och bojkotter från flera länder på grund av deras militärregim.

Sammanfattningsvis så tror jag att Burma måste förändra sitt styrelseskick, för en förbättring av befolkningens välfärd. Landet står nästan stilla, jämfört med länder som Japan, Kina och Thailand som rusar fram i utvecklingen. Det är protester som de i september 2007 som kan göra denna förändring möjlig. Men framför allt tror jag för att hindra maktskiftningar, som präglat landet de senaste 50 åren, ska sluta, är det utbildning av folket som är det allra viktigaste. Utbildning leder till kunskap, och kunskap till mindre våld, säkrare samhälle och ekonomisk tillväxt.

Av: Ludvig Cronqvist
Källor: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=696312
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22584&a=921331
Geographica, utgåva från 2003
Landguiden.se / Burma / Äldre(Modern) Historia
Landguiden.se / Thailand / Äldre(Modern) Historia

Kina & Thailand klarar finanskrisen bäst

Enligt en sammanställning som den belgiska tidningen L’Echos gjort, så är Kina och Thailand två av de länder som ligger i bra till när det gäller att klara finanskrisen bäst.
Kina ligger först eftersom de är de USA:s största kreditgivare. Men om det skulle bli en nedergång för exporten till Europa och USA skulle detta betyda en katastrof för Kina. Men eftersom Kinas befolkning bara bli rikare och rikare, kan de till stor del vara lugna.

Thailands största risk är försäkringsbolaget American International Group (AIG) som äger hälften av den thailändska marknaden. Som tur är har just den filialen mycket gott om pengar.

Av: Amanda B. Forsberg
Källa: http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2008\11\18\312037&sectionid=undefined

Jämförelse av fakta

Jag har varit inne på landguiden.se och jämfört lite intressant mellan de sex länderna vi arbetar med.

Antal invånare (2007) / Antal invånare per kvadratkilometer (2007)

• Kina: 1331,4 miljoner / 138,7 per km²
• Burma: 51,5 miljoner / 76 per km²
• Kambodja: 14,6 miljoner / 80,6 per km²
• Laos: 6,2 miljoner / 26,2 per km²
• Thailand: 65,3 miljoner / 127,3 per km²
• Vietnam: 86,4 miljoner / 260,9 per km²

Jämfört med tre andra (för oss) intressanta länder:

• Sverige: 9,1 miljoner / 20,2 per km²
• Japan: 128,3 miljoner / 339,6 per km²
• USA: 303,9 miljoner / 32,4 per km²

När man studerar denna statistik inser man hur intressant den är. Ännu mer intressant blir det när man inkluderar fakta om födelse- och dödstal, naturlig folkökning och andel invånare i städerna. Befolkningsökningen är som störst i Laos och Kambojda, de två länder som har jämförelsevis minst befolkning av de sex länderna.

I Kina är det hela 40 % av befolkningen som bor i städerna. Burma och Thailand har ca. 30 % urbaniserad befolkning. Vietnam har 26 % och Kambodja och Laos 20 %. Där ser vi ett annat intressant mönster.

Kinas befolkning började öka kraftigt under 1700-talet. Från år 0 fram till 1650 bodde det mellan 50 miljoner till 150 miljoner människor i Kina, så var den siffran år 1900 cirka 500 miljoner. Sedan har populationen bara ökat. Sedan Kina år 1979 införde den väl så kända ettbarnspolitiken har kurvan börjat plana ut. Idag har Kina den lägsta befolkningsökningen av de sex länder vi arbetar med. Min tes är att detta beror på en kombination av faktorer. För det första har Kina de senaste 20 åren haft en mycket positiv utveckling mot en modern industristat. Vi kan jämföra det med att alla andra så kallade industriländer också har en väldigt låg befolkningsökning, vissa länder har till och med en negativ tillväxt. Allt sedan Kina fått bättre ekonomisk utveckling, kommer befolkningsökningen att minska. Detta blandat med landets familjeplanering ger underlag till en mindre ökning av populationen jämfört med de andra länderna.

Vi har sett att Laos och Kambodja, de länder som endast har sex, respektive 14 miljoner invånare också är de två länder där befolkningen ökar mest. Kambodja är ett av världens fattigaste länder (landguiden), och i Laos levde 45 % av befolkningen under fattigdomsgränsen år 2002, statistik framställd av Världsbanken. Varför är det då såhär?

Det är mycket svårt att svara på varför det är så att befolkningsökningen är störst i de fattigare länderna än de rika. Jag tror att en utbildningen spelar en stor roll i sökandet efter svaren. I rika länder, där utbildning är högt prioriterad och där hela populationen är utbildad, där är ökningen som minst. Det är framförallt pengar och pensioner som ger människor trygghet, när de blir äldre. I fattiga länder saknas tryggheten om hur man ska få leva när man blir äldre. Så många människor skaffar fler barn än i rika länder, just i tron att de ska ta hand om dem när de blir äldre. Detta mönster ser vi inte bara i Laos och Kambodja, utan även många fattigare länder i Afrika och Sydamerika.

Av: Ludvig Cronqvist
Källor: Landguiden.se / Jämför länder
Geographica, utgåva från 2003
http://www.iiasa.ac.at/Research/LUC/ChinaFood/data/pop/pop_21_m.htm

Vietnams förhållande till Sydosthalvön

Vietnam hade länge spända förhållande till princip alla länder på sydostasiatiska halvön och det var även isolerat från omvärlden sedan de ockuperade grannlandet Kambodja 1975. Vietnam tog dock hem sina soldater från Kambodja 1989 och 1991 skrev man på en fredsöverenskommelse med FN. Efter överenskommelsen började handeln på sydostasiatiska halvön ta fart på allvar.

Förhållandena med Kina var spända fram till 1980-talet just för att Kina stod på Kambodjas sida under ockupationen 1975. Kina menade även att Vietnam förtryckte den lilla kinesiska minoritet som fanns i de norra delarna. Det gick så långt som till krig 1979. 1989 bekände Vietnam att de kinesiska minoriteterna behandlats illa och förhållandena återgick någorlunda till det normala.
Nu för tiden blir förhållandena till Kina bara bättre och bättre, mest på grund av att de båda länderna valde samma ideologiska väg, med marknadsekonomi i ett kommuniststyrt samhälle.
Men trots förbättringen är det fortfarande känsligt och utvecklingen går långsamt.

Samarbetet med kommunistiska Laos är tätt både i politik- och säkerhetsfrågor sedan krigen i Indokina mellan 1950- och 1970-talet. Länderna har även haft samma omställningar inom ekonomiska förhållande, som till exempel att gå från en socialistisk planekonomi till en mer anpassad marknadsekonomi.

Av: Ida Kånneby
Källa: Landguiden.se / Vietnam / Utrikespolitik och försvar

Avtal mellan Kina och Taiwan

Kina och Taiwans två huvudförhandlare Chen Yunlin och Chiang Ping skrev på tisdagen den fjärde november under ett samarbetsavtal mellan de två länderna.

Kina och Taiwan har under nästan 60 år varit helt åtskilda. Det gick inte några transporter, med båt eller flyg över sundet som skiljer de båda länder åt. En gammal dispyt som har missgynnat de båda länderna ekonomisk, eftersom inga handelsutbyten fick ske. Men allt sedan år 2000 har stämningen lättat en aning, och några flyg- och båtförbindelser har öppnats.

Igår skrevs avtalet under. Ett avtal som ska bland annat öppna fler flygförbindelser mellan de två länderna och förenkla handel och kommunikation. Man ska till exempel sätta in 108 flygningar per vecka istället för de 36 som var tidigare. Man ska också öppna trafiken från 21 flygplatser istället för 5. Många fler passagerare kommer att få tillgång till att åka och besöka grannlandet. När de nya avtalet träder i kraft kommer de båda länder tjäna upp mot 600 miljoner kronor om året i sparade transportkostnader.

Det är en historisk händelse i Kina- och Taiwans historia. Kanske ett steg närmre mot en demokrati för Kina?

Av: Ludvig Cronqvist.
Källa: Dagens Nyheter, Onsdag 5 november 2008, s 18.

Fakta om Kinas befolkning

Kina har cirka 1,3 miljarder invånare. Siffran är och andra sidan löst räknad, eftersom många födslar ej rapporteras till staten och folkräkningen är inte fullständig. Det är det land på jorden som har störst befolkning idag, och det är ett växande problem inom landet.

På grund av den höga befolkningen i Kina införde man ettbarnspolitiken. Den upprättades i början av 1980-talet och gäller fortfarande. På landsbygden är det ofta accepterat att ha fler än ett barn, särskilt om det förstfödda barnet är en flicka. I städerna börjar även detta bli mer och mer vanligt. Urbaniseringen har också ökat betydligt, eftersom det inte finns några jobb på landsbygden.

Av: Ida, Amanda & Ludvig

Källa: Landguiden: Asien/Kina/Befolkning och språk

Inledning

Den här bloggen ägs av Ida, Amanda och Ludde. Vi kommer att blogga om sydostasiens befolkning och utveckling.

De länder vi ska arbeta med är:

Burma (Myanmar)

Laos

Thailand

Kina

Vietnam

Kambodja

Vi kommer lägga mest vikt på Kina och dess förhållande med länderna på Sydost halvön.